Historiker har pÄ allvar börjat undersöka det lÄnga 1980-talet, men det har Ànnu inte tagits ett samlat grepp om de barndomshistoriska aspekterna av denna formativa tid, sÀrskilt i relation till hur olika senmoderna temporaliteter har formats och kolliderat. Perioden mellan 1975 och 1990-talets kris och omstrukturering av vÀlfÀrdssamhÀllet var avgörande för utvecklingen av idéer och praktiker kring unga och temporalitet.
Under âdet lĂ„nga 1980-taletâ fick unga en accentuerad koppling till hoppet om framtiden, samtidigt som det etableras en diskurs om en framtidskris och en ökande pessimism gentemot framtiden. Detta inbegrep synsĂ€tt om Sveriges och vĂ€rldens förfall och undergĂ„ng â genom avindustrialisering, massvĂ€lt, miljöförstöring och kĂ€rnvapenkrig.
De troper vi idag ofta förknippar med unga â pessimism, passivitet, en epidemi av mental ohĂ€lsa, men ocksĂ„ aktivism och hopp om att de kommande generationerna ska rĂ€dda vĂ€rlden ur den multikris som vĂ€xt fram â började formas under det lĂ„nga 1980-talet. Ungdomskulturer och subkulturer fĂ„r under denna tid ocksĂ„ en framtrĂ€dande roll i den offentliga debatten.
HĂ€ri kanaliseras politiskt aktivism och hopp men de var ocksĂ„ ett sĂ€tt för de unga att synas och hitta tillhörighet. Ăven om vissa av dessa aspekter gĂ„r att spĂ„ra i tidigare historiska perioder sĂ„ samverkar och förstĂ€rks de hĂ€r pĂ„ ett specifikt sĂ€tt, inte minst genom samtidens kriskontexter och ett ökat nationellt och internationellt fokus pĂ„ ungas vĂ€lfĂ€rd.
