Under Barnafrids webbinarium visade Mikaela Magnusson, forskare och lÀrare i rÀttspsykologi vid Göteborgs universitet, hur kunskap om minnet kan omsÀttas i praktiken i förhör med barn som berÀttar om upprepat vÄld.
Minnet Äterskapas nÀr vi berÀttar
Vad vi uppmÀrksammar nÀr nÄgot hÀnder pÄverkar vad vi senare kan minnas. Vid stark stress kan uppmÀrksamheten riktas mot det mest centrala i situationen, medan bakgrundsinformation blir svÄrare att ta in. Med tiden glömmer vi dessutom mÄnga detaljer. NÀr barnet sedan ska berÀtta kan frÄgorna och de ledtrÄdar som anvÀnds pÄverka vad barnet minns och kan berÀtta om. Barnets Älder samt kognitiva och sprÄkliga förmÄgor spelar ocksÄ roll.
â VĂ„ra minnen Ă€r inte som videoinspelningar av nĂ„got som har hĂ€nt. Minnen Ă€r förĂ€nderliga och Ă„terskapas varje gĂ„ng vi plockar fram dem. Vad vi minns och kan berĂ€tta pĂ„verkas nĂ€r minnet skapas, nĂ€r det lagras och nĂ€r vi försöker plocka fram det, sade Mikaela Magnusson.
NÀr hÀndelserna bildar ett mönster
NÀr liknande hÀndelser Äterkommer skapar vi mÀnniskor ofta ett sÄ kallat skript, en förestÀllning om hur nÄgot vanligtvis gÄr till. Skript hjÀlper oss att förstÄ Äterkommande situationer, men kan göra det svÄrare att skilja en hÀndelse frÄn en annan.
â Vi minns det typiska snarare Ă€n det faktiska, sade Mikaela Magnusson.
Ett barn kan till exempel minnas hur vÄldet vanligtvis började, var det brukade ske och vad som ofta hÀnde efterÄt. DÀremot kan det vara svÄrare att koppla en viss detalj till rÀtt tillfÀlle. Uppgiften för barnförhörsledaren blir dÀrför att stÀlla frÄgor som hjÀlper barnet att beskriva bÄde det Äterkommande mönstret och enskilda hÀndelser.
Barnets sprĂ„k kan ge ledtrĂ„dar. Ord som âbrukarâ, âalltidâ och âiblandâ kan signalera att barnet beskriver ett Ă„terkommande mönster. NĂ€r barnet berĂ€ttar om en enskild hĂ€ndelse Ă€r sprĂ„ket i stĂ€llet knutet till ett sĂ€rskilt tillfĂ€lle. Generiskt berĂ€ttande om hur det brukar vara uttrycks ofta i tidlös presens, medan episodiskt berĂ€ttande om en specifik hĂ€ndelse oftare uttrycks i dĂ„tid.
Barnets Ă„lder och sprĂ„kliga utveckling kan pĂ„verka hur det Ă„terkommande mönstret beskrivs. Ăldre barn kan till exempel ha mer utvecklade skript och större förstĂ„else för i vilken ordning olika saker brukar hĂ€nda.
HjÀlp barnet att skilja mellan hÀndelser
Ett sÀtt att anpassa förhöret Àr att först undersöka vad som brukar hÀnda och dÀrefter hjÀlpa barnet att identifiera vad som var sÀrskilt vid ett enskilt tillfÀlle.
Om barnet berÀttar om hur vÄldet brukar gÄ till bör förhörsledaren lÄta barnet utveckla den generella berÀttelsen. Forskning tyder pÄ att barn som först fÄr beskriva det Äterkommande mönstret senare kan lÀmna fler detaljer om specifika hÀndelser.
Förhörsledaren kan följa upp med öppna frÄgor som anknyter till barnets eget sprÄk:
- Vad brukar hÀnda dÄ?
- BerÀtta mer om det
- Vad brukar hÀnda sedan?
För att fĂ„ fram mer information om en viss hĂ€ndelse kan frĂ„gan istĂ€llet vara: âBerĂ€tta vad som hĂ€nde den gĂ„ngen nĂ€r âŠâ Barn tenderar att ge mer information om enskilda tillfĂ€llen nĂ€r de fĂ„r den typen av frĂ„gor, och mer generisk information nĂ€r de fĂ„r frĂ„gor om hur det brukar vara.Ìę
En barnförhörsledare kan ocksÄ anvÀnda berÀttartrÀning innan samtalet gÄr in pÄ det som förhöret ska utreda. Barnet fÄr dÄ öva pÄ att berÀtta om tvÄ liknande men separata hÀndelser. Forskning visar att sÄdan trÀning kan hjÀlpa barn att lÀmna fler detaljer och tydligare skilja mellan olika tillfÀllen. TrÀningen kan ocksÄ hjÀlpa förhörsledaren att bÀttre förstÄ hur barnet berÀttar om upprepade hÀndelser.
â Som man frĂ„gar, fĂ„r man svar. Den som hĂ„ller förhöret behöver dĂ€rför förstĂ„ hur frĂ„gornas utformning pĂ„verkar barnets möjligheter att minnas, skilja mellan olika hĂ€ndelser och berĂ€tta med egna ord, sade Mikaela Magnusson.
Följ ledtrÄdar till enskilda hÀndelser
En avvikelse frĂ„n det vanliga, en sĂ€rskild plats eller nĂ„gon annan unik detalj kan vara en ledtrĂ„d till en viss hĂ€ndelse. Barnet kan till exempel sĂ€ga âen gĂ„ng hĂ€nde det i bilen pĂ„ vĂ€g till skolanâ.
Barnförhörsledaren kan dĂ„ följa upp ledtrĂ„den med öppna frĂ„gor och utgĂ„ frĂ„n barnets egna ord: âBerĂ€tta om den gĂ„ngen nĂ€r det hĂ€nde i bilen pĂ„ vĂ€g till skolanâ.
Att skilja enskilda hÀndelser Ät och koppla rÀtt detaljer till rÀtt tillfÀlle kallas partikularisering. Det Àr sÀrskilt svÄrt nÀr vÄldet har pÄgÄtt lÀnge eller skett mÄnga gÄnger. Barnet kan dÄ blanda samman detaljer frÄn olika tillfÀllen utan att detaljerna i sig behöver vara felaktiga.
Ge varje tillfÀlle ett tydligt namn
En barnförhörsledare kan ocksĂ„ hjĂ€lpa barnet genom att ge varje tillfĂ€lle en unik etikett utifrĂ„n nĂ„got som barnet har berĂ€ttat, exempelvis âden gĂ„ngen nĂ€r det Ă„skadeâ eller âden gĂ„ngen i bilenâ. I första hand bör barnets egna ord anvĂ€ndas som etikett.
NÀr en unik etikett Àr vald bör samma benÀmning anvÀndas sÄ lÀnge förhöret handlar om just den hÀndelsen. Förhörsledaren bör ocksÄ frÄga fÀrdigt om en hÀndelse innan förhöret gÄr vidare till nÀsta. Att hoppa mellan hÀndelser kan störa minnesframplockningen och göra berÀttelsen svÄrare att följa.
â Kunskap om barns minne tar inte bort svĂ„righeten i att berĂ€tta om upprepat vĂ„ld. Men genom att lyssna till hur vĂ„ldet brukar gĂ„ till, uppmĂ€rksamma ledtrĂ„dar och anvĂ€nda tydliga etiketter kan barnförhörsledaren skapa bĂ€ttre förutsĂ€ttningar för barnet att berĂ€tta, sammanfattade Mikaela Magnusson.
Ìę
Ìę
