Annika Staaf Àr professor i Socialt arbete med inriktning mot vÀlfÀrdsrÀtt. Forskningsintresset vÀcktes redan i gymnasiet, nÀr hon skrev en uppsats om missbruk och beroende.
â I min forskning granskar jag hur rĂ€ttssĂ€kerheten fungerar nĂ€r en medborgare söker olika former av stöd, samt hur den internationella rĂ€tten och folkrĂ€tten fungerar pĂ„ individnivĂ„.
NĂ€r Annika sökte till universitet pĂ„ 90-talet valde hon juridik av en slump â psykologprogrammet hade nĂ€mligen inte öppet för antagning just dĂ„. Juridiken fĂ„ngade snabbt hennes intresse, sĂ€rskilt det som rör den offentliga delen av rĂ€ttssystemet.
BÄde före, under och efter sina universitetsstudier har hon arbetat pÄ Statens institutionsstyrelse (SiS) dÀr personer med allvarligt missbruk/beroende vÄrdas enligt lagen om vÄrd av missbrukare (LVM-hem), nÄgot som har format hennes forskningsintresse.
NÀr lagens begrepp krockar med mÀnniskors vardag
â Mitt fokus ligger pĂ„ rĂ€ttssĂ€kerheten. LSS innehĂ„ller tydliga rĂ€ttigheter, men hur anpassas begreppen till verkligheten och den enskilda medborgaren? Jag undersöker om det finns nĂ„got i lagen som hindrar rĂ€ttsliga och/eller praktiska utmaningar som begrĂ€nsar handlĂ€ggare i deras arbete.
Annika har Ă€ven genomfört studier i domstolsmiljöer, dĂ€r har hon undersökt om alla verkligen behandlas lika inför lagen â eller om faktorer som kön, etnicitet eller Ă„lder pĂ„verkar rĂ€ttssĂ€kerheten och hur rĂ€ttssĂ€kerheten pĂ„verkas nĂ€r tolk anvĂ€nds.
â Vi lĂ€t en annan tolk lyssna pĂ„ inspelningar frĂ„n rĂ€ttssalen och göra sin tolkning av det som sas. ĂversĂ€ttningarna skilde sig mycket Ă„t, jag anser att det i vissa fall rör sig om allvarliga brister i rĂ€ttssĂ€kerhet och rĂ€tten till domstolsprövning.
Ett helhetsperspektiv med individen i fokus
Annika har tidigare varit aktiv i arbetet med stiftandet av den nya socialtjÀnstlagen, bland annat nÀr det handlar om vetenskap kontra beprövad erfarenhet.
â Jag anser att vetenskapen bör vara ett âskall-kravâ, men inom socialt arbete Ă€r detta svĂ„rt att upprĂ€tthĂ„lla eftersom mĂ„nga metoder inte har utvĂ€rderats och följts upp systematiskt. Det blir i dessa fall en mindre rĂ€ttssĂ€ker hantering av enskilda. Exempelvis hĂ€nder det att det upphandlas en tjĂ€nst som ska âpassa allaâ, oavsett problematik. Andra gĂ„nger vĂ€ljer man den aktör som har lĂ€gst pris â utan att ta hĂ€nsyn till om det Ă€r helt rĂ€tt tjĂ€nst eller plats
Hon tycker om att grÀva i hur de sociala rÀttigheterna distribueras för att den enskilde ska fÄ det som den har rÀtt till. Hon vill lyfta fram hur regler implementeras och hur de anvÀnds de i enskilda fallen.
â Jag vill att det ska bli bra i slutĂ€ndan för individen och att handlĂ€ggaren anvĂ€nder de handlingsutrymmen som Ă€r möjliga. Inte bara lĂ€ser lagen rakt av. Det handlar ju om elementĂ€ra saker för en mĂ€nniska, som trots till exempel en problematik av missbruk eller beroende har rĂ€tt till social försörjning, vĂ„rd, behandling och bostad.
Resan frÄn lagboken till individen via handlÀggaren
Annika forskar om hur lagar tolkas i praktiken â vilka hinder och möjligheter som finns och hur vetenskap kan bidra till att lagarna verkligen fungerar som det var tĂ€nkt frĂ„n början.
â Det Ă€r spĂ€nnande att se om det uppstĂ„r negativa konsekvenser eller biverkningar nĂ€r en lag Ă€r faststĂ€lld och tas i bruk. Om det inte blir som det var tĂ€nkt, enligt de som har utrett och stiftat lagen, dĂ„ gĂ€ller det att hitta vad som felar och se vad som kan Ă€ndras.
Annika menar att socialtjÀnsten behöver kÀnna hur de har rÀtt att arbeta utifrÄn de intentioner som anges i lagstiftningen, exempelvis utifrÄn en helhetssyn pÄ individen, dennes behov och förutsÀttningar. De ska kunna och vÄga se lÀngre Àn det enskilda beslutet.
â De behöver ha individen i fokus och tĂ€nka lĂ„ngsiktigt. Ett beslut som Ă€r rĂ€tt enligt lagen kan fĂ„ stora mĂ€nskliga och ekonomiska konsekvenser i framtiden, sĂ€rskilt om de missar helheten eller inte tĂ€nker ett steg lĂ€ngre.
För att det ska vara möjligt krÀvs bÄde tid och resurser. I dag styrs socialtjÀnsten ofta av snÀva riktlinjer och en stram budget, vilket kan leda till att likvÀrdigheten i behandlingen av dem som söker hjÀlp gÄr förlorad.
â RĂ€ttssĂ€kerhet handlar ofta om likhetsprincipen â att alla ska behandlas lika för att undvika godtycke. Men vi Ă€r ocksĂ„ unika som mĂ€nniskor, och det mĂ„ste handlĂ€ggare ta hĂ€nsyn till. NĂ€r lagen tillĂ€mpas alltför formellt riskerar besluten ibland att göra mer skada Ă€n nytta.â